Veckans profil: Nicolai Dunger

Under ett hastigt ögonblick fångar jag Nicolai Dunger mittemellan ett träningspass och en lunch. Någonstans mitt i intervjun slår det mig att han, tidsbrist till trots, förmedlar ett lugn och en avspändhet som är få förunnad. Jag hinner förstå att han är säker på sin sak, att han vågar lita på sin egen förmåga att skapa sammanhang i sin musik. Trots detta blir han aldrig skrytsam. Jag kan inte annat än att bli nyfiken på att få veta mer om denna artist som gärna väljer sina egna vägar.

Du har tidigare bland annat spelat fotboll i Malmö FF och arbetat som trädgårdsmästare, när kom du på att musiken var din grej?
Jag skrev min första låt när jag var 18, men det var väl först när jag var omkring 20-21 som musiken började ta mer plats. Jag hade väl inga direkta planer på att leva på musiken, men kände att fotbollsvärlden blivit för endimensionell för mig. Det var den där sköna känslan av att skapa musik som tog över, att göra något eget till skillnad från fotbollen där gruppen var det väsentliga. Jag ville ta mina egna beslut och inte anpassa mig efter gruppen.

Hur kom det sig att du vågade lita på din förmåga att skapa musik?
Det var ett lätt val, någonstans kände jag att jag hade talang. Det har väl att göra med att jag har ett bra självförtroende, något jag fått med mig sedan barnsben. Vilket i sig kan vara både positivt och negativt förmodar jag, att man liksom måste fylla kvoten av uppmärksamhet.

Du verkar vara både kreativ och produktiv, hur sållar du bland alla idéer och låtar? Det gör jag inte. Ja, eller någonstans kanske man gör det ändå. Men jag sållar väldigt lite i vilket fall. Jag använder det mesta av mitt material.

Har du någonsin drabbats av tillfälligt stopp i kreativiteten?
Ja, det har jag. Då gör jag andra saker, målar eller gör något annat kulturellt. Det är när man pysslar med något annat som kreativiteten kommer igång igen, jag tror inte att man ska hänga upp sig på tillfälliga stopp.

Den nyaste skivan Play spelades in i Älvsbyn, varför valde du att spela in just här i Norrbotten?
Främst för att Mats Schubert (Bo Kaspers Orkester) har ett hus där, men det passade även bra eftersom det är min mammas hemtrakter. Tryggt. Sedan är det ju inget som går upp mot de norrländska sommarnätterna, det är något magiskt över ljuset och stillheten.

Du är även uppskattad som artist i USA, är det ngn skillnad mellan att spela för utsålda hus i New York och att spela inför en svensk publik?
Det är ganska stor skillnad, i USA känner man sig unik på ett annat vis. Som en udda fågel, någon som de ser upp till. Publiken projicerar en känsla som smittar av sig på scenframträdandet. I Sverige är det mer sådär: Jaha är det Nicolai, han bor granne med mig.

De flesta av bilderna av dig som syns i media verkar framställa dig som en filosofisk ensamvarg, skulle du beskriva dig själv så?
Ja, det stämmer ganska bra, det blir lätt så när man som jag jobbar för sig själv. Jag är en individualist, men det är kanske så man måste bli i den här branschen. Man måste driva sina egna projekt.

Vad kan vi förvänta oss av din spelning på Kulturens hus?
Det blir en ordentlig rockspelning, jag har ett helt band som backar upp den här gången. En riktig show á la Dunger.

Text: Anna Mikaelsson